Synonymer till vin
Varifrån kommer vin?
Lånord från arabiska enligt Hellquist.
vin (vinum) = fsv., da. = isl. vín, got. wein n., fsax. wîn m. o. n., fhty. m. (ty. wein), ags. wín m. o. n. (eng. wine); liksom i allm. beteckningar från vinodlingens område (jfr must, plocka, tratt, ättika) tidigt lån från romarna: lat. vīnum n. (o. mlat. vīnus m.), varifrån, utom fra. vin osv., även fir. fīn, medan fslav. vino förmedlats genom germ. spr.; motsv. (med olika avledningar) grek. oĩnos (av *u̯oino-), armen. gini, alban. vēnɛ m. m. Förhållandet mellan lat. vvnum o. grek. oĩnos är omstritt; det förra kanske av *u̯oinom. Även lånat?) i semit. spr.: arab. wain osv. Ordets förhistoria är f. ö. i enskildheter oklar. Enligt somliga inhemskt indoeuropeiskt, till roten u̯i, fläta, binda, i lat. vītis, vinranka, o. vide; alltså egentl. om rankan; möjl. med ursprung hos något indoeur. folk i Mindre Asien (armenierna?), varifrån vinodlingen anses härstamma. Av betydelse för denna fråga är möjl., att vinrankor ha hittats i de förhistoriska pålbyggnaderna i norra Italien o. att Vitis vinifera f. ö. spontant uppträder i södra Ryssland, i hela södra Europa o. i delar av Mellaneuropa. Emellertid förnekas ordets indoeuropeiska börd med bestämdhet av andra forskare, t. ex. Meillet MSL 15: 164. — En inhemsk allm.-germ. beteckning för 'fruktvin' är got. leiþus osv. (jfr sv. lidköp), å sina håll även använt i utvidgad betyd. (se f. ö. under talg). — Vinbär, Ribes rubrum o. nigrum, Bureus 1628; jfr y. fsv. Cod. Ups. C 20 s. 530: röth winbär som övers. av rubus = no. vinbær, ty. dial. weinbeere (även: krusbär), eng. wine-berry ds.; urspr. däremot: vindruva såsom i ä. nsv. vinbär (ännu på 1600-t.), fsv. vīnbær = isl. vínber, fsax., fhty. wînbere, ags. wínberige, got. weinabasi. Ty. Johannisbeere, varav ä. nsv. S. Johannes el. S. Johans bär, efter S. Johannesdagen (midsommardagen), vid vilken tid bären (i Ty.) ansågos vara mogna. Da. ribs, sv. dial. rips, av mlat. ribes, från arab. De jämförelsevis unga, växlande o. delvis sekundärt uppkomna beteckningarna synas visa, att dess bär först ganska sent vunno beaktande o. började odlas. — Vingård, fsv. vīngardher osv. Uttr. Herrans vingård efter Es. 5: 7 ('Herrans Zebaoths wingård'), redan i fsv. gudz v.; arbetarna i vingården efter Matt. 20. — Vinsten, 1556, 1637 i urspr. betyd. = da., från ty. weinstein, egentl. om ett surt salt som avsätter sig i vinfaten; sedan i överflyttad anv. om en liknande avsättning på tänderna. — Vinaigre, vinäger, se under ättika. — Vintappare var en ä. nsv. beteckning för 'krögare' (jfr gamla bibelövers., Jes. Syr. 20: 15), ingående i det stockholmska Vintappargränd. — Jfr även vinjett.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.