Synonymer till vång
Ordlistorna anger inga synonymer för vång.
Exempelmeningar
- Korna betade på vången nedanför gården.
- Byns vångar låg runt bebyggelsen.
- Bonden slog höet på vången vid ån.
Varifrån kommer vång?
vång, numera i synnerhet hos sydsvenska förf., till exempel ofta hos Bååth: 'Och det skymmer mer och mer kring vångar och kring ödslig bygd', i dialekter huvudsakl. i Götal. och vanl. i betydelsen 'del av åkerjorden: gärde, skifte', i Skå. och Halland dessutom: bys eller hemmans inhägnade egor i motsats till utmarken, i Västergötland och Småland enligt Rietz även: hage, vret (i dessa senare landskap dock numera okänt å vidsträckta områden); i äldre ordb. sällan upptaget annat än som dialektalt eller skånskt, fornsvenska vanger, område, gärde = isländska vangr, fält, äng, norska vang, ängsslätt, danska vang, liten äng, gotiska waggs, paradis, fornsaxiska, fornhögtyska (i ortnamn), anglosaxiska wang, fält, av germanska *wanga-, egentligen: böjning (om betyd.-utvecklingen se närmare äng), besläktat med sanskrit vanka-, krökning av en flod, vankú-, som går krokigt och snett, och så vidare; nasalerad form till indoeuropeiska u̯ak i latin vacillō, vacklar, och möjligen även convexus, välvd (se konvex). Med grammatisk växling: germanska *wanhō = isländska vá f., vrå, vinkel (med samma betydelse-utveckling som i vinkel och vrå), och möjligen även isländska vá, skada, olycka (se under ond och särskilt våda); liksom också germanska adjektiv *wanha- = fornsaxiska wâh, förvänd, anglosaxiska wóh, krokig, förvänd. För övrigt vanligt i ortnamn, till exempel Vång, Vånga (egentligen plural; jämför till exempel Tveta, Valla och så vidare) med flera, vilkas spridning visa, att ordet varit i bruk över större delen av landet; jämför isländska Folk-, þrúðvangr, Frejas och Tors bostäder, tyska Ellwangen och så vidare. Hit höra också: isländska vange, tyska wange, kind, varom under tinning; vidare; äldre nysvenska svenska dialektalt vånge m., omväg, kringvandring, i dialekter även: inhägnad plats vid skallgång (av Dalin 1853 upptaget som 'jäg.'), vartill äldre nysvenska vängja, inringa, till exempel Stiernhielm, svenska dialektalt vänga detsamma; ävensom ia-avledning Vänge, ortnamn (se detta ord), och ian-avledning forngerm. folkn. Vangiones (latin), slättborna (liksom Mariones, havsborna, jämför Tervingi, skogsboarna, under tjära, Greutingi. klipp- eller bergsboarna eller dylikt: gryt och så vidare). Växelrot: indoeuropeiska u̯eng i vanka, vinka, vinkel och så vidare.
Hellquists originaltext med förkortningar
vång, numera i sht hos sydsv. förf., t. ex. ofta hos Bååth: 'Och det skymmer mer och mer kring vångar och kring ödslig bygd', i dial. huvudsakl. i Götal. o. vanl. i betyd. 'del av åkerjorden: gärde, skifte', i Skå. o. Hall. dessutom: bys el. hemmans inhägnade egor i motsats till utmarken, i Vgtl. o. Smål. enl. Rietz även: hage, vret (i dessa senare landskap dock numera okänt å vidsträckta områden); i äldre ordb. sällan upptaget annat än som dial. el. skånskt, fsv. vanger, område, gärde = isl. vangr, fält, äng, no. vang, ängsslätt, da. vang, liten äng, got. waggs, paradis, fsax., fhty. (i ortn.), ags. wang, fält, av germ. *wanga-, egentl.: böjning (om betyd.-utvecklingen se närmare äng), besl. med sanskr. vanka-, krökning av en flod, vankú-, som går krokigt o. snett, osv.; nasalerad form till ie. u̯ak i lat. vacillō, vacklar, o. möjl. även convexus, välvd (se konvex). Med grammatisk växling: germ. *wanhō = isl. vá f., vrå, vinkel (med samma betyd.-utveckling som i vinkel o. vrå), o. möjl. även isl. vá, skada, olycka (se under ond o. särsk. våda); liksom också germ. adj. *wanha- = fsax. wâh, förvänd, ags. wóh, krokig, förvänd. F. ö. vanligt i ortn., t. ex. Vång, Vånga (egentl. plur.; jfr t. ex. Tveta, Valla osv.) m. fl., vilkas spridning visa, att ordet varit i bruk över större delen av landet; jfr isl. Folk-, þrúðvangr, Frejas o. Tors bostäder, ty. Ellwangen osv. Hit höra också: isl. vange, ty. wange, kind, varom under tinning; vidare; ä. nsv. sv. dial. vånge m., omväg, kringvandring, i dial. även: inhägnad plats vid skallgång (av Dalin 1853 upptaget som 'jäg.'), vartill ä. nsv. vängja, inringa, t. ex. Stiernhielm, sv. dial. vänga ds.; ävensom ia-avledn. Vänge, ortn. (se d. o.), o. ian-avledn. forngerm. folkn. Vangiones (lat.), slättborna (liksom Mariones, havsborna, jfr Tervingi, skogsboarna, under tjära, Greutingi. klipp- el. bergsboarna el. dyl.: gryt osv.). Växelrot: ie. u̯eng i vanka, vinka, vinkel osv.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
vång i Dalins ordbok 1850
vång, f. 2. (prov.)
- Fält; inhägnadt gärde uti en skog.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.