Hoppa till innehållet
Ordlex

Substantiv och verb, 6 bokstäver. Ett av de 5 000 vanligaste orden i svenskan, plats 4480, nivå B2.

trumma

Vad betyder trumma?

Ett slagverksinstrument med ett skinn spänt över en ihålig kropp, som man slår på med händerna eller med en pinne; att slå på en trumma eller att slå med fingrarna mot något så att det låter; en cylindrisk behållare för vätskor eller varor.

Synonymer till trumma

Exempelmeningar

  • Hon satt vid trumsetet och slog en snabb rytm på trumman.
  • Fingrarna trummade otåligt på bordet medan han väntade på svaret.
  • Oljetrumman stod kvar på gårdsplanen sedan renoveringen.

Varifrån kommer trumma?

Lånord från engelska enligt Hellquist.

trumma, sbst., Bib. 1541: slå j trummo, i dial. även trumba (t. ex. Vätöm. Uppl.), motsv. fsv. trumba, rör, cylinder, avloppstrumma, isl. trumba, trumpet, rör, no.: trumma, da. tromme, trumma, fsax., fhty. trumba, trumpet, basun, mlty. trumme, trumma, liksom mhty. trumbe, trumme (dessutom: trumpet, basun); jfr eng. drum med oklart dr. Även i roman. spr., t. ex. ital. tromba, trumpet, fra. trompe, trumpet, jakthorn, mungiga, snabel, varifrån eng. trump, trumpet, o. mlty. trumpe (varifrån fsv. trumpa ds.); se nedan. Jfr f. ö. fslav. trąba, basun, magyar. toromba; se nedan. Med undantag för fsv. trumpa (se ovan) är det ovisst, om de nord. orden äro lånade el. ej; snarast dock komna från fsax. Betyd. 'trumma' härrör från mlty. Frågan om ordets ursprungliga hemland är föremål för vitt skilda meningar o. alltjämt höljd i dunkel. Knappast med Settegast, G. Paris m. fl. till ett vlat. *trumpare = triumpare, jubla, larma = lat. triumphare (se triumf). Snarast, att döma av ljudförb. -mb-, -mp-, ljudhärmande; jfr de på likartat sätt uppkomna fsv. bamba, trumma, isl. bumba ds., sv. bomb, bom 2, kanske också fra. tambour, trumma (för vilket dock även andra härledningar framställts; se tambur- 3), samt ital. campana, klocka; grek. týmpanon, trumma, föres däremot allmänt till týptō, slår. — Betyd. 'rör, cylinder' utgå från betyd. 'trumpet'. — Avledn.: ty. trommel, trumma, åkervält m. m. = mlty. trummel, trumpet; jfr sydsv. dial. trumla, åkervält; samt ty. vb. trommeln, trumma, osv., varifrån ä. sv. trumla, t. ex. Bellman, Franzén o. 1795 m. fl. — Jfr trumpet. — Trumhinna (anat.), 1747 = da. trommehinde, efter ty. trommelfell, efter lat. tympanum, trumhinna, trumma (av grek. týmpanon; se timpel). — Trumslagare, y. fsv. trumslaghare 1509, från mlty. trummensleger, till slag, slå.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.

Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.