Hoppa till innehållet
Ordlex

Substantiv, 4 bokstäver. Ett av de 3 000 vanligaste orden i svenskan, plats 2571, nivå A2.

tand

Vad betyder tand?

En hård, vitaktig bildning i munnen som används för att bita och tugga; även den del av ett redskap eller kam som liknar en sådan spets.

Synonymer till tand

Exempelmeningar

  • Barnet tappade en tand när han åt äpplet.
  • Tandläkaren sa att jag behöver laga en tand i underkäken.
  • Kammen har tunna tänder som gör att den tar bort loppor från pälsen.

Varifrån kommer tand?

tand, fsv. tan f. (plur. tænder) = isl. tǫnn (plur. tenn(r)), da. tand, fsax. tand, fhty. zan(d) (ty. zahn), ags. tóð (eng. tooth); jfr fgutn. tandr m.; av germ. *tanþ-, växlande med tunþ- i got. timþus (u-stam efter kinnus, kind, såsom fôtus efter handus); motsv. ie. *dont-, *dent-, *dn̥t- = sanskr. dat-, dánta-, grek. odoús (geni t. odóntos; jfr mastodont), lat. dens (genit. dentis); även i kelt. o. balt. språk samt (med avledning) i armen.; egentl. part. pres. till roten ed, äta (se d. o.), med bortfall av uddljudsvokalen (såsom i sann, adj., till es, vara); jfr grek. dial. édontes, tänder. Skulle emellertid, såsom ofta antages, en avljudsform till tand föreligga i tinne, blir dock denna härledning osäker. — Slutkonsonanten -d i tand beror väl på fsv. plur. tænder, med d-inskott mellan nn o. r. — Ett annat indoeur. ord för 'tand' se under kam. — Det bokstavsrimmande uttr. (ha) tand för tunga finns redan i fsv. tan för tungo; motsv. i da.; gammalt bokstavsrimmande uttr. av samma slag som barn och blomma, hack i häl osv. — Tidens tand, se tid. — Tandborste, bouppt. fr. Växiö 1739, Ågerups arkiv 1743: '1 st. gammal Tandborste' = ty. zahnbürste 1786, osv. — Tandgård, fsv. tannagardher, motsv. isl. tanngarðr, no.-da. tandgard, jfr da. tandgærde, till gård (o. gärde) i betyd. 'inhägnad'; jfr det homeriska (h)érkos odóntōn. — Tandpetare, Linné o. 1750, bildat som da. tandstikker, ty. zahnstocher, eng. toothpicker. Tidigare: tandpeta (plur. -or 1762); el. tand(e)preka, Lex. Linc. 1640 (under dentiscalpium) osv. (åtm. i sht. götal.) = västg. tandpreka, till sydsv. dial. preka, sticka lätt (se prick); tandpreta t. ex. 1679, -are t. ex. Götheb. nyh. 1773. I Dagl. Alleh. 1771 efterlyses en borttappad Guld-Tand-pänne o. i en bouppteckning från 1744 uppges bl. a. ett tandpennefoder av elfenben. Redan ags. har beteckningar härför: tóðgár (: gár, spjut, se gissel), tóðsticca. — Tandvärk, sv. dial. tanna-, fsv. tannaværker = isl. tannaverkr (tanna genit. plur.), motsv. ags. tóðwærc; jfr mhty. zantwê, -smerz (ty. zahnweh, -schmerzen), ags. tóðęce (eng. toothache) till ags. acan, göra ont, da. tandpine osv.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.

Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.