sjö

Synonymer till sjö

• tjärn

• göl

Exempelmeningar

• Vi paddlade ut på sjön en varm sommarkväll.
• Huset ligger precis vid sjön och det finns en brygga.
• På vintern kan sjön frysa så att man kan åka skridsko på den.

Varifrån kommer sjö?

Lånord från persiska enligt Hellquist.

sjö, fsv. siö av äldre siör o. (i ort- namn) so-, sce-, se-, insjö, hav, (rinnande) vatten = isl. sjör, sjdr, scér, no. s/0 m. m., ä. da. si09 sio, sce- ds., da. s0 = got. saiws, insjö, träskmark, fsax. sen, sjö, hav, fhty. séo (ty. see m., insjö, f. hav), ags. scé (eng. sea, blott i betyd. 'hav'), av germ. *saiwi-, *saiwa- (nord. spr.), jfr finska lånordet saivo, klart ställe på sjön. Dunkelt, trots åtskilliga tolkningsförslag. Enl. Zupitza Gutt. s. 68 m. fl. av ä. germ. *saigwi- (med bortfall av g- före w såsom i t. ex. m ö), w;-avledn. till roten i germ. vb. *slgan, sippra, glida, sjunka (se signa), o. sålunda i avljudsförh. till fhty. gisig, insjö, träsk; jfr, något avvikande, E. Olson Appell, sbst. s. 285. Däremot av Bezzenberger BB 27: 144 f. sammanställt med litau. syvai, saft, m. fl., vartill (med utförlig motivering) H. Petersson Hete-rokl. s. 178 f. Dock enl. Feist snarast ett förindoeur. ord. — I vissa sv. ortnamn uppträder ett Si-, som innehåller ordet sjö (fsv. scé-, se-), t. ex. Si en de, härad i Vstml., fsv. Sennda, Seanda; se Lindroth Fornv. 1914 s. 185 o. med avs. på ljudutvecklingen under fä. — Om en avljudsform. siw- i no. ortnamn se Bugge Ark. 20: 352. — Formväxlingen i ordet beror på olika utveckling i skilda kasus av nomin. *saiwa-, delvis också på analogisk utjämning; i enskildheter f. ö. omtvistat; se. t. ex. Kock Sv. ljudh. 2: 300 f. o. där citerad litteratur. - Jfr Sjuhundra, Sju- o. Sjökarby, Säbrå, Sam. En del ortn. på Sjöge-, Sjös- innehålla icke appell, sjö utan personnamn på fsv. Sigh-; se under Sig- o. jfr Sjögesta(d), Sjöstorp. Räfsjö Ögtl. är ett fsv. Ræfshögh. — Sjöblad (Siö-), nu utdöda adliga o. friherrliga ätter, med namnet (urspr.) från y. fsv. siöbladh, blad av vita näckrosen, liksom da. soblad o. ty. seeblalt använt som heraldiskt tecken, som ingått i åtskilliga nordiska o. tyska släkters vapen. - Sjöbjörn, E. Carlén 1842 (som djurnamn O. Rudbeck 1679), väl efter ty. seebär el. eng. sea-bear; jfr fra. loup de mer, 'sjövarg' (i sv. sällsynt: sjövarg, sjöulv). - Sjöbuss, Almqvist 1838 (-busse); se buss 1. I samma betyd. förekomma icke sällan olika be- nämningar på sjöfåglar, t. ex. sjöhane Gustaf I, sjöorre Gustaf III, sjöfågel m. m. Jfr förf. Spr. o. st. 16: 65, Å. W:son Munthe Spr. o. st. 17; 35. — Sjöman, 1660, Grubb 1678, ej i fsv. = isl. sjömadr (sällsynt), da. s0mand, holl. seeman, ty. seeman 1641 (jfr dock fhty. Séman som personnamn), ags. seeman (eng. seaman). I fsv. i samma betyd.: skipari (se skeppare). — Sjöskum (i sjöskumspipa 1725 osv.), Linné 1735; jfr nedan, motsv. da. merskum, efter ty. meerschaum, fra. éciune de mer; med österländsk förebild; jfr turk. kefi-kil, av pers. kef, havsskum, o. gil, lera (E. H. Tegnér Ark. 5: 163): mineralet troddes förr bestå av stelnat sjöskum; jfr Relät. cur. s. no (1682). Våmbéry anser, att ordet ytterst beror på en i Tykland försiggången ombildning av turk. ak-merdzan, vit korall (jfr ZfdW 1: 361); mycket osäkert (ZfdW 2: 345, 7: 292).

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.