Synonymer till kväda
Ordlistorna anger inga synonymer för kväda.
Varifrån kommer kväda?
kväda, fornsvenska kvæþa, säga (i lagarna), ljuda, föredraga i rytmisk takt, sjunga, kväda = isländska kveða detsamma, gotiska qidan, säga, tala, fornsaxiska quethan, quedan, fornhögtyska quedan, anglosaxiska cweðan (engelska quoth, han sade); ett förr allmänt germanska vb för 'säga', vilken betyd. numera kvarlever blott i några norska och tyska dialektalt samt i engelska quoth he. Betydelsen 'sjunga' har utvecklats ur den av 'högtidligt och rytmiskt framsäga'. Jämför att gotiska siggwan, sjunga, även betyder 'läsa, föreläsa'. Kausativbildning: germanska *kwaðjan = isländska kveðja, tilltala, hälsa = fornsaxiska queddian och så vidare, jämför fornsvenska substantiv kvæþia, hälsning = isländska kveðja. Besläktat är isländska kviðr m., dom = anglosaxiska cwide, dom, testamente, För övrigt av omstridd och ännu dunkel härledning; jämför Lidén Arm. Stud. s. 68 f., Persson Indog. Wortf. s. 898. Ordet synes åtminstone långt fram på 1600-t. fullt otvunget ha brukats liktydigt med 'sjunga', liksom ännu i vissa nordliga bygdemål. Det förekommer för övrigt utan bruklighets- eller betydelseinskränkning i 1700-talets ordböcker och hos Weste 1807; först hos Dalin 1850 översättes det med 'dikta' och framhålles dess arkaistiska prägel (hos Lindfors 1824 hänvisas till sjunga).
Hellquists originaltext med förkortningar
kväda, fsv. kvæþa, säga (i lagarna), ljuda, föredraga i rytmisk takt, sjunga, kväda = isl. kveða ds., got. qidan, säga, tala, fsax. quethan, quedan, fhty. quedan, ags. cweðan (eng. quoth, han sade); ett förr allmänt germ. vb för 'säga', vilken betyd. numera kvarlever blott i några no. o. ty. dial. samt i eng. quoth he. Betyd. 'sjunga' har utvecklats ur den av 'högtidligt o. rytmiskt framsäga'. Jfr att got. siggwan, sjunga, även betyder 'läsa, föreläsa'. Kausativbildning: germ. *kwaðjan = isl. kveðja, tilltala, hälsa = fsax. queddian osv., jfr fsv. sbst. kvæþia, hälsning = isl. kveðja. Besl. är isl. kviðr m., dom = ags. cwide, dom, testamente, F. ö. av omstridd o. ännu dunkel härledning; jfr Lidén Arm. Stud. s. 68 f., Persson Indog. Wortf. s. 898. Ordet synes åtm. långt fram på 1600-t. fullt otvunget ha brukats liktydigt med 'sjunga', liksom ännu i vissa nordliga bygdemål. Det förekommer f. ö. utan bruklighets- el. betydelseinskränkning i 1700-talets ordböcker o. hos Weste 1807; först hos Dalin 1850 översättes det med 'dikta' o. framhålles dess arkaistiska prägel (hos Lindfors 1824 hänvisas till sjunga).
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.