Hoppa till innehållet
Ordlex

Verb, 6 bokstäver.

blänka

Vad betyder blänka?

att skina eller reflektera ljus med en svag glans, ofta från en blank yta; att se ut att glimma

Synonymer till blänka

Motsatsord till blänka

Exempelmeningar

  • Solen blänkte på den nyputsade bilen.
  • Vattnet blänkte i det tidiga morgonljuset.
  • Hans nya klocka blänkte när han räckte upp handen.

Varifrån kommer blänka?

Lånord från lågtyska enligt Hellquist.

blänka, Bib. 1541 (blänkta), = no. blenkja, från mlty., ty. blenken = ä. eng. blenk, av germ. *blankian, avledn. av blank. Därjämte med den sekundära betyd. 'bedraga', egentl.: 'blända el. dyl.' = isl. blekkja, ags. blencan. — Förr även: blanka o. komma att glänsa.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.

Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.