Synonymer till ätt
Exempelmeningar
- Hela ätten samlades på farmors födelsedag i somras.
- Han är den sista i sin ätt som fortfarande bor på gården.
- Historikern skrev en bok om ätten som styrde området i flera sekler.
Varifrån kommer ätt?
Lånord från lågtyska enligt Hellquist.
1. ätt (släkt), numera nästan blott om adel o. d., men i allmännare användning kvarlevande i åtm. vissa norrl. dial.; i nsv. riksspr. att betrakta som åtm. delvis upplivat från fornspr. (upptages t. ex. ej i Lex. Linc. 1640, som i stället har slecht, stemma; men förekommer i gamla bibelövers.), fsv. æt f., ätt, släkt, stam = isl. (ǽtt, átt, även: väderstreck, no. 'ætt, även: slag, art, da. æt, släkt, stam, ä. da. ætt, aatt även: natur, egendomlighet; omljudda o. oomIjudda former av germ. *aihti-, samma ord som got. aihts, egendom, fhty. êht, ags. ǽht; vbalsbst. på -ti till ega (bildat som t. ex. sot, sjukdom, av germ. *suhti-); alltså egentl.: de som höra tillsamman, de anhöriga; besl. med fir. icht, stam. — Betyd. 'väderstreck' har utvecklats ur den av 'trakt'; jfr ty. himmelsgegend o. det likaledes av ega avledda da. egn, trakt, vars betyd. väl dock beror på inflytande från lty. jegen = ty. gegend (varom under ängd). — Ordet är ett speciellt nordiskt uttryck för ättbegreppet. Vida mera spritt är germ. *siƀjō- = got. sibja, fsax. sibbia, fhty. sippia (ty. sippe), ags. sib(b) osv., jfr isl. sifj ar plur. o. Sif, namn på Tors maka, besl. med sanskr. sabhā́, byförsamling m. m., sannol. till stammen se- i sig. En annan urgammal beteckning för ätten uppträder i ortn. Kind o. Kinda (se d. o.) = lat. gens, o. i avIjudsförh. till de likbetydande särspråkliga fhty. chnuot, chnuosal, jfr närmast grek. gnōtós, släkting, broder, o. se även under kön. En slavisk motsvarighet är sydslav, bratstvo, egentl.: broderskap, förening av bröder. På keltiskt område uppträder fir. cland (= sv. lånordet klan), besl. med litau. keltis m. m., släkt, fslav. čeljadĭ, familj, husfolk, sanskr. kúlam, släkt, hjord, svärm, osv. — Den gamla fsv. genit, ætta(r) föreligger i ättefader, ättehög (fsv. ættahögher), ättelägg (fsv. ættalægger; se lägg) osv., jfr rättegång av rættarganger. Utan förändring upptaget i ättartavla m. fl. — Ättestupa, bildat av Verelius (1664 ättstupan best. f.) av den isl. textens ætternis-stapa (besl. med stapel osv.) i anslutning till det obesl. stup(a); f. ö. t. ex. Linné 1745 (ätte-), Sv. Hof 1757 (ät-); jfr Sahlstedt 1773: ättestapul. I nsv. dessutom stundom ättestup n.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.