Synonymer till skratta
Motsatsord till skratta
Exempelmeningar
- Vi skrattade så mycket åt skämtet att vi nästan ramlade av stolen.
- Barnen skrattar när farbror gör grimaser.
- Hon skrattade högt när hon läste tidningens tokiga rubrik.
Varifrån kommer skratta?
skratta, Putzdrummel o. 1690: skrattar hijsliga, Spegel Gl. 1712 - no. skratta, larma, dundra, skratta högt, da. dial. skratte, ljuda ihåligt o. d.; intensivbildning till sv. dial. skrata, skrälla, no.: skratta högt, skvallra, kackla, da. skrade, skallra ^ sv. dial. skrata, larma, skvattra, vartill /-avledn. no. skratta, skratta högt, rassla, skramla, skvallra, möjl. delvis också da. skralde (se under skrälla), jfr no. skratta, Silene infläta, o. da. skralde ds., i no. även: mager knotig ko o. d. (med samma betyd.-utveckling som i sv. dial. skråe under skrå l o. i skrälle), till en germ. ljudrot skrat(t), av samma slag som (men knappast att direkt förbinda med) den i mhty. schratzeln, rispa, klösa, eng. dial. scral, ge ett skrapande ljud. Ordets onornato-poetiska karaktär har insetts redan av Ihre Gloss. suiog. (under skratta). - Deverbativ: skratt, Schroderus Gom. 1640, vanligt dock först på 1700-t.; under 1600-t. i stället i regel skrattlöje, Messenius osv. o. ännu Weste 1807. Skratt har ersatt det gamla löje, som nu nästan uteslutande betyder 'leende'. - Det allmänt germ. ordet för 'skratta' är det urspr, likaledes ljudhärmande *hlahjan = sv. le (med numera förändrad betyd.), vilket också i betyd. 'skratta' var det enda brukliga till framemot slutet av 1600-t. o. f. ö. användes ännu i början av 1800-t. (jfr Weste 1807 under le). Skratta synes i normalprosan ha införts från det lägre språket o. i början uteslutande använts om ett högljutt o. bullrande skratt, - Jfr följ.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.