Synonymer till kulla
Ordlistorna anger inga synonymer för kulla.
Varifrån kommer kulla?
kulla i betydelsen 'kvinna', 1640-t. (i en bondedialog), särskilt i sammans. dal-, Vingåkers- och (mindre vanl.) vallkulla, jämför Margareta Fridkulla; Düben 1721 i betydelsen 'flicka'; i dialekter: ogift kvinna Dalarna, ösv. kolla, fjollig kvinna = isländska kolla, kvinna, i sammans., men även annars (Kahle Ark. 27: 381), norska: i sammans. Kan svårligen skiljas från äldre nysvenska kulla, ko utan horn, Schroderus 1638, svenska dialektalt även kolla detsamma, även: älgko, sugga med mera = isländska kolla, hondjur, i synnerhet hjort, norska: hondjur utan horn (i synnerhet om hind och älgko), som är en avledning av kull 2 i betydelsen 'runt huvud och d.' Det är ovisst, om kulla i betydelsen 'kvinna' bör betraktas som en metaforisk användning av den om hondjur eller om en parallell utveckling föreligger. Jämför kulta, liten rund flicka, till kult (om allehanda runda föremål, även om djur); se för övrigt under kult. Samma ord ingår i fågeln. morkulla (se detta ord) och en del växtnamn: brun-, duv-, färg-, grön-, let-, slätter-, sur-, vit-, åkerkulla; sannolikt utgående från betydelsen 'flicka'; jämför till exempel växtnamn jungfrun i det gröna; eller möjligen ursprungligen från växter med runt eller kullrigt blomhuvud. Annorlunda om kulla, kvinna, flicka, Kock Från filol. fören. i Lund 1897 s. 1: i sammans. uppkommet av germanska *kunilō, *konilō-, diminutiv till kona, kvinna, liksom gotiska mawilô, isländska meyla, liten flicka, till mö.
Hellquists originaltext med förkortningar
kulla i betyd. 'kvinna', 1640-t. (i en bondedialog), särsk. i sammans. dal-, Vingåkers- o. (mindre vanl.) vallkulla, jfr Margareta Fridkulla; Düben 1721 i betyd. 'flicka'; i dial.: ogift kvinna Dalarna, ösv. kolla, fjollig kvinna = isl. kolla, kvinna, i sammans., men även annars (Kahle Ark. 27: 381), no.: i sammans. Kan svårligen skiljas från ä. nsv. kulla, ko utan horn, Schroderus 1638, sv. dial. även kolla ds., även: älgko, sugga m. m. = isl. kolla, hondjur, i sht hjort, no.: hondjur utan horn (i sht om hind o. älgko), som är en avledn. av kull 2 i betyd. 'runt huvud o. d.' Det är ovisst, om kulla i betyd. 'kvinna' bör betraktas som en metaforisk användning av den om hondjur el. om en parallell utveckling föreligger. Jfr kulta, liten rund flicka, till kult (om allehanda runda föremål, även om djur); se f. ö. under kult. Samma ord ingår i fågeln. morkulla (se d. o.) o. en del växtnamn: brun-, duv-, färg-, grön-, let-, slätter-, sur-, vit-, åkerkulla; sannol. utgående från betyd. 'flicka'; jfr t. ex. växtn. jungfrun i det gröna; el. möjl. urspr. från växter med runt el. kullrigt blomhuvud. Annorlunda om kulla, kvinna, flicka, Kock Från filol. fören. i Lund 1897 s. 1: i sammans. uppkommet av germ. *kunilō, *konilō-, dimin. till kona, kvinna, liksom got. mawilô, isl. meyla, liten flicka, till mö.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
kulla i Dalins ordbok 1850
kulla, f. 1.
- (pop. o. fam.) Bondqvinna. Sålunda: Dalkulla, Wingåkerskulla.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.