Synonymer till bracka
Varifrån kommer bracka?
Lånord från latin enligt Hellquist.
bracka, nu vulg. i betyd. 'kälkborgare', 1748: clappere Braccos, i en skämtdikt av en Uppsalastudent (A. Engström Kryss o. landkänning), Wallenberg o. 1770, Weste 1807, egentl. = ä. nsv. bracka, byxa, Hels. 1587 =. ä. da. bracker plur., snarast från lat. bracca, biform till brāca, byxa, vilket självt lånats från keltiskan, som väl i sin tur i mycket gammal tid fått ordet från germ. språk, där det motsvaras av fsv. brōk, isl. brók (plur. brǿkr), fsax. brôk, fhty. bruoh (ty. dial. bruch), ags. bróc (plur. bréc, bakdel, vartill eng. breeches, knäbyxor), väl i avljudsförh. till germ. vb. *brekan = ty. brechen, bryta (se bräcka 1); alltså egentl.: det brutna, 'gren'. Om betyd. 'bakdel' är den äldsta, kunde man jämföra fra. culotte, byxa, till lat. cūlus, bl. a. 'bakdel' (fra. cul). — Som okvädinsord har väl uttrycket uppstått genom förkortning av äldre skinnbracka i samma betyd., t. ex. Ekeblad 1654 (-brakorna) o. Bellman Fredm. test. nr 209; tidigare i betyd. skinnbyxa (jfr mlty. buckhose, bockskinnsbyxa = byxa) o. syftar på tarvlig benbeklädnad. Urspr. tillhörande djäkne- o. studentspråket beror dock ordet kanske delvis på anslutning till lat. braccati, byxbärande, varmed romarna betecknade vissa folkstammar, som i motsats till dem använda benkläder. Andra gamla ungefär likbetydande studentuttryck voro skinnare, skavare o. bälghund. Jfr beckbyxa, om sjömän.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.