Synonymer till ärna
Ordlistorna anger inga synonymer för ärna.
Varifrån kommer ärna?
ärna, P. Svart Kr.: 'hwilket ett gästebodh edher är ärnat'; C. Gyllenhielm o. 1640: 'ärnade sigh på den vägen åth Breslau'; fornsvenska ǣrna, utverka, förskaffa (jämte ārna), motsvarande isländska árna detsamma, norska aarna, förvärva. Enligt vanligt antagande = gotiska airinôn, vara sändebud, utskickad; med germanska -air- till nordiska -ār-(varav genom i-omljud -ǣr-) såsom till exempel i arla; till gotiska airus, sändebud, fornsaxiska êru, anglosaxiska ár, isländska ǫrr, árr (jämför det urgamla finska lånordet airut); med (i verbet) fornsvenska och isländska ā för ǣ på grund av anslutning till grundordet. Ur betydelsen 'vara sändebud' skulle då ha utvecklat sig dels den av 'utverka (egentligen som ombud)' och dels den nysvenska av 'vara färdig att, stå i beredskap att' (jämför färdig: fara), 'ämna'. Se Noreen Ark. 6; 360, Det första torde vara riktigt (därest nu verkligen härledningen är den ovan givna). Men betydelsen 'ämna' är säkerligen icke så gammal, att den direkt bör förbindas med betyd. i gotiska airinôn. Den utgår i stället snarast från betydelsen 'förskaffa, bereda', alltså av samma slag som i ämna (se under ämne slutet). Övergången exemplifieras av ex. från P. Svart, där man kan inlägga båda betydelser: 'berett' och 'tillämnat'. Anv. av ordet om resor och färder är härtill en specialisering. Annorlunda Torp Etym. Ordb. s. 13, som för det isländska och norska verbet förmodar möjligheten av sammanhang med fornhögtyska arnôn, förvärva, anglosaxiska earnian, även: förtjäna (engelska earn), och svenska dialektalt arnig, flitig, rask (svenska ärna omnämnes ej), vilka enligt T. (och vissa andra forskare före honom) snarast böra sammanhållas med grekiska árnymai, förvärvar. Denna härledning av ärna omöjliggöres dock av det långa a i isländska (ett avljud indoeuropeiska ē torde icke här böra förutsättas). Fhty. arnôn, 'förvärva' och så vidare, hör för övrigt trol. samman med and 2. I äldre nysvenska och ännu o. 1800 betydligt vanligare än nu (se till exempel hos Weste 1807). Redan Dalin 1853 hänvisar emellertid från ärna till ämna, som numera är huvudordet. I riksspråket nu blott i (något högtidligare) skriftspr. utom där det beror på inverkan från dialekterna, varest ordets livskraft på många håll (åtminstone i Götal.) är oförminskad, till exempel 'han ärnade sig till Stockholm' och dylikt. I litter. från jämförelsevis senare tid använt av till exempel El. Tegnér och Snoilsky; i den ännu nyare tycks ordet vara sällsynt.
Hellquists originaltext med förkortningar
ärna, P. Svart Kr.: 'hwilket ett gästebodh edher är ärnat'; C. Gyllenhielm o. 1640: 'ärnade sigh på den vägen åth Breslau'; fsv. ǣrna, utverka, förskaffa (jämte ārna), motsv. isl. árna ds., no. aarna, förvärva. Enl. vanligt antagande = got. airinôn, vara sändebud, utskickad; med germ. -air- till nord. -ār-(varav genom i-omljud -ǣr-) såsom t. ex. i arla; till got. airus, sändebud, fsax. êru, ags. ár, isl. ǫrr, árr (jfr det urgamla finska lånordet airut); med (i verbet) fsv. o. isl. ā för ǣ på grund av anslutning till grundordet. Ur betyd. 'vara sändebud' skulle då ha utvecklat sig dels den av 'utverka (egentl. som ombud)' o. dels den nysvenska av 'vara färdig att, stå i beredskap att' (jfr färdig: fara), 'ämna'. Se Noreen Ark. 6; 360, Det första torde vara riktigt (därest nu verkligen härledningen är den ovan givna). Men betyd. 'ämna' är säkerl. icke så gammal, att den direkt bör förbindas med betyd. i got. airinôn. Den utgår i stället snarast från betyd. 'förskaffa, bereda', alltså av samma slag som i ämna (se under ämne slutet). Övergången exemplifieras av ex. från P. Svart, där man kan inlägga båda betyd.: 'berett' o. 'tillämnat'. Anv. av ordet om resor o. färder är härtill en specialisering. Annorlunda Torp Etym. Ordb. s. 13, som för det isl. o. no. verbet förmodar möjligheten av sammanhang med fhty. arnôn, förvärva, ags. earnian, även: förtjäna (eng. earn), o. sv. dial. arnig, flitig, rask (sv. ärna omnämnes ej), vilka enl. T. (o. vissa andra forskare före honom) snarast böra sammanhållas med grek. árnymai, förvärvar. Denna härledning av ärna omöjliggöres dock av det långa a i isl. (ett avljud ie. ē torde icke här böra förutsättas). Fhty. arnôn, 'förvärva' osv., hör f. ö. trol. samman med and 2. I ä. nsv. o. ännu o. 1800 betydligt vanligare än nu (se t. ex. hos Weste 1807). Redan Dalin 1853 hänvisar emellertid från ärna till ämna, som numera är huvudordet. I riksspr. nu blott i (något högtidligare) skriftspr. utom där det beror på inverkan från dialekterna, varest ordets livskraft på många håll (åtm. i Götal.) är oförminskad, t. ex. 'han ärnade sig till Stockholm' o. d. I litter. från jämförelsevis senare tid använt av t. ex. El. Tegnér o. Snoilsky; i den ännu nyare tycks ordet vara sällsynt.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.