Synonymer till väja
Ordlistorna anger inga synonymer för väja.
Exempelmeningar
- Cyklisten fick väja för bilen som kom i full fart.
- Hon väjde för en grupp barn som sprang över gatan.
- Han väjer aldrig för svåra frågor.
väja på engelska
give way (vika undan).
- inte väja för svårigheter not flinch from difficulties
- väja för en lastbil give way for a truck
Ur Folkets lexikon (KTH), CC BY-SA 2.5.
Varifrån kommer väja?
väja = yngre fornsvenska, av äldre vǣghia, väja, vika undan för, skona, svenska dialektalt väja även: akta, ära = isländska vǽgja, ge efter, lämpa, skona, norska vægja, vika för, foga sig; möjligen direkt avlett av germanska *wǣᵹia- = isländska vǽgr, som (gärna) väjer undan, norska -væg, fornhögtyska wâgi, som lutar mot, gynnsam, ett möjlighetsadjektiv till germanska *weᵹan, röra (sig) med mera = väga, bildat som gäv, häv, isländska kvǽmr, nǽmr och så vidare, vartill isländska vǽgð, skonsamhet, eftergivenhet; eller också en parallellbildning till detta adjektiv, på indoeuropeiska -ei̯ō, med iterat.-intensiv. betyd. av samma slag som till exempel isländska nǽma, taga, nå, och formellt motsvarande sanskrit kausativet vāháyati (till váhati, far), bildat med samma avljudsstadium som till exempel isländska kvǽfa (se under kväva), svǽfa (se under söva) och så vidare. Äldre svenska väja orden, Lenngren och ännu Wallin o. 1830, är en fortsättning av den gamla fornsvenska konstr. med dativ (sedan ackusativ); dock redan i fornsvenska därjämte for. Dalin 1853 har även väja stenar, pussar. Väja av vǣghia, med förkortning av långt ä framför j, jämför till exempel leja av lēghia, speja av spēia.
Hellquists originaltext med förkortningar
väja = y. fsv., av ä. vǣghia, väja, vika undan för, skona, sv. dial. väja även: akta, ära = isl. vǽgja, ge efter, lämpa, skona, no. vægja, vika för, foga sig; möjl. direkt avlett av germ. *wǣᵹia- = isl. vǽgr, som (gärna) väjer undan, no. -væg, fhty. wâgi, som lutar mot, gynnsam, ett möjlighetsadjektiv till germ. *weᵹan, röra (sig) m. m. = väga, bildat som gäv, häv, isl. kvǽmr, nǽmr osv., vartill isl. vǽgð, skonsamhet, eftergivenhet; el. också en parallellbildning till detta adj., på ie. -ei̯ō, med iterat.-intensiv. betyd. av samma slag som t. ex. isl. nǽma, taga, nå, o. formellt motsv. sanskr. kausativet vāháyati (till váhati, far), bildat med samma avljudsstadium som t. ex. isl. kvǽfa (se under kväva), svǽfa (se under söva) osv. Ä. sv. väja orden, Lenngren o. ännu Wallin o. 1830, är en fortsättning av den gamla fsv. konstr. med dat. (sedan ackus.); dock redan i fsv. därjämte for. Dalin 1853 har även väja stenar, pussar. Väja av vǣghia, med förkortning av långt ä framför j, jfr t. ex. leja av lēghia, speja av spēia.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
väja i Dalins ordbok 1850
väja, v. a. o. n. 2. (föurt Vägia, af Väg)
- Gå eller åka så, att man undviker något. Väja stenar, pussar. Väja för en vagn.
- (fig. fam.) Undvika, sky. Han väjer mig. Han väjer intet.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.