skald

Synonymer till skald

• poet

• bard
• diktare

Exempelmeningar

• Skalden läste upp sina nya dikter för publiken på bokcaféet.
• Han drömde om att bli en berömd skald som skrev om kärlek och natur.
• Under medeltiden var skalder ofta knutna till kungliga hov och ärade sina herrar i vers.

Varifrån kommer skald?

skald, liksom fsv. skald (en gg, om isländaren Sighvatr; alltså ett blott tillfälligt lån) o. da. skjald upptaget från isl. skald n., diktare; i sv. egentl. först under senare hälften av 1600-t., t. ex. Rosenhane 1680, som dock inom parentes tillfogar övers, 'poet'; i da. redan hos Vedel (f 1616), men mera allmänt först mot slutet av 1600-t.; jfr f. ö. nedan. Av omstridd härledning. De från betyd.-synpunkt mest tilltalande tolkningsförslagen äro av ljudhistoriska skäl icke el. knappast antagliga. Mot sammanställningen med mlty. schelter, mhty. schelte, författare av niddikter o. d. (till ty. schelten, skälla; se skälla 2), talar vokallängden i isl. Enl. Liden PBB 15: 507 f. däremot av germ. *skcéf)la-, av ie. *skello- (till roten i säga), besl. med ir. scél n., berättelse (av *sketlo-); man hade emellertid i så fall väntat ett isl. skväld (Zupitza Gutt. s. 73). M. Oisen Sv. 1m. 1911 = Festskr. t. Feilberg s. 221 f. utgår från ett germ. *skawadla-> *skawalda- ;> skald; egentl.: det varigenom man märker (gudarnas vilja), sedan som personbeteckning om orakelpräster, till germ. *skawa-, som märker, iakttager, besl. mecl tv. scfrauen, sl^åda (se d. o.), grek. thyo-sköos, offerpräst, diktare (egentl.: som iakttager offerdjuret), sanskr. kavi- med samma dubbla betyd.; jfr till betyd.-övergången även det kelt. prästinnenamnet Veleda: ir. fili (stam: velel-), diktare (anf. st.), o. fin. tietåja, varom Setälä FUF 12: 286, som f. ö. anser att en motsvarighet till germ. *skawadla- kunde föreligga i fin. kauala, slug, listig. Den av M. Oisen ansatta grundformen hade väl dock snarast givit ett isl. *skafald. Med hänsyn härtill framställer samme forskare ett nytt, dock osäkert förslag i Ark. 38: 95. - lä. nsv. (slutet av 1600-t.) dessutom icke sällan i betyd. 'dikt, skaldekväde', t. ex. Achrelius, Dahlstierna (Kungaskald), Rudeen; ty dl. en sekundär utveckling. - Ordet skald ersattes i tidigare sv. vanl. av poet, vilket emellertid efterhand förlorade i stilvärde o. undanträngdes särskilt av göterna o. romantikerna, som eftersträvade ett full-lödigare uttryck för sin djupare uppfattning om diktarens kall. Tegnér använder dock vanl. ännu poet, medan t. ex. Brinkman avgjort föredrager skald. Jfr under poet o. se O. Östergren Stil. stud. i Törneros' språk s. 29 f.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.