Synonymer till i
Varifrån kommer i?
I, pron., fsv. i, ä. fsv. ir = da. i, isl. ér, av urnord. *jiʀ = fsax. gî, fhty. ir (ty. Ihr), ags. gé (eng. ålderd. ye; you är den oblika formen); ombildning efter 1. pers. pron. urnord. *wīʀ, germ. *wīs, *wīz (got. weis, se vi 3) av urspr. *jus, *juz (got. jus), I = litau. jús, avest. yûš; jfr *i̯u- i sanskr. yûyám, I (grek. (h)ymeĩs o. alban. ju kunna icke utan vidare föras till stammen i̯u-). — Bruket av I som tilltalsord till en person, från 12- o. 1300-t., kommer från Tyskland. — Ni har utvecklats ur uttr. sådana som haven I, där n förts till det senare ordet (have ni). Det förekommer hos Columbus 1678 o. synes ha vunnit burskap i talspr. o. 1680, men betraktades länge som vulgärt. Att Gustaf III uteslutande brukar Ni i sina dramatiska arbeten, innebär ingalunda, att talspråket allmänt omfattade denna sed. Med avs. på utveckl. av Ni jfr isl. þér av hafiþ er o. dyl. — Se f. ö. Tegnér Ark. 5: 303 f., förf. Stud. i 1600-t.:s sv. s. 13 o. Om namn o. titlar s. 67 f., Nordman SNF IX. 4: 16 f. — Om eder se d. o.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.