ö

Synonymer till ö

Ordlistorna anger inga synonymer för ö.

Varifrån kommer ö?

Lånord från latin enligt Hellquist.

ö = fsv. = isl. ey, ö, låglänt sträckning vid vatten, no. ø i båda dessa betyd. (såsom även i Boh.-l.), mlty. ô, ou(we) m. m., ö, vattensjuk äng, fhty. ouwe, även: vatten, ström (ty. aue), ags. íeg, motsvar. ett got. *awi, genit. *aujôs, av germ. *aᵹwī- (stam: *aᵹwiō, varav *awiō; jfr de finska o. lapska ortnamnen nedan). Jfr till ljudutvecklingen mö o. med avs. på avledn. med tillhörighetssuffixet iō under ärm. Alltså egentl.: land vid vatten (jfr Övedskloster o. Skåne) el. omflutet av sådant; jfr med avs. på betyd.-specialiseringen holme, egentl.: upphöjning o. d. — Sammans.: fsv. öland, ö (= ortn. Öland) = isl. eyland, ags. íegland (eng. island, påverkat av det romanska isle, av lat. insula). Jfr även ags. igoð (eng. eyot), liten ö. — En gammal sammansättning med germ. *awi- föreligger i Skandinavien o. Skåne (se d. o.). — Ordet ö ingår f. ö. i en mängd ortnamn, såsom det vanliga Ön o. Öna (best. f.), ofta i betyd. 'upphöjning över sank mark', Öja (egentl. plur., stundom med uttalet Ya, Ye), Öjaby (stundom uttalat Yaby) o. Öjeby, Öjebro (fsv. Öia-), Öjevalla (fsv. Öiavælde) el. sjönamn såsom Öjaren o. Yngen (Vrml., av *Öingen) el. i de nuv. Vigelsjö (fsv. Vighlisö) o. Vänsjö (fsv. Vænisö; se Vänern); men däremot ej i t. ex. Vällingsö (se öde 1 slutet). I den urgerm. formen *aᵹwiō el. *ahwiō synes det uppträda i finska ortn. Ahvio vid Ahviskoski fors (det senare till nomin. *aᵹwī-, *ahwī-); egentl. om en av Kymmene älvs utloppsarmar: den av öar fullströdda delen av älven (Saxén SNF I. 3: 23). Från *awiō utgår lapska Mākkår-au'io, Magerö. — Härtill dimin. gotl. åilä (*öla), liten holme, bildat som kringla, kvissla, strimla, ögla. — Tyskan, där ouwe osv. (= ö) bibehöll den vidsträcktare betyd., inlånade i stället i mhty. tid insul(e), insel(e), nu insel (redan i fhty. inkommet såsom îsila) från lat. insula (av ovisst urspr.), varav även ital. isola (se isolera i tilläggen), ffra. isle (fra. îsle). I betyd. 'ö' förekommer dessutom i vissa trakter werder (se Vara 5). Det grek. ordet för 'ö' nē̃sos (möjl. rotbesl. med nḗkhō, simmar, o. lat. nāre, simma) ingår t. ex. i Peloponnesus. — Lat. insula förekommer i familjen. Insulander, motsvar. sv. Öman (se Neander), vilket ej är = fsv. öman, öbo, utan av samma slag som många andra familjenamn på -man (t. ex. Ekman), alltså bildat till ortnamn på ö såsom väl också Öberg, Ölund m. fl. (jfr Öjlund, Öjmark m. fl. till namn på Öja-, Öje-?).

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.