Synonymer till varda
Varifrån kommer varda?
varda, fsv. varþa (väl med -a- av -æ- mellan w o. r, i svagtonig ställning, jfr kvarn, vara 1), værþa, bliva, komma att, måste, råka ut (för) m. m. = isl. verða, da. (arkais.) vorde, got. wairþan, fsax. werthan, fhty. werdan (ty. werden), ags. weorðan; till ie. roten u̯ert i lat. verto, vänder, vrider (pass. verti, bliva; jfr pervers, revers), sanskr. vártatē, vänder sig m. m., med motsvar. o. släktingar i grek., kelt. o. slavo-balt. språk. Ordet betyder alltså egentl. 'vända'; med samma utveckling till 'bliva' som i eng. turn. Den äldre betyd. kvarlever i germ. adj. *werþ-, *werð-, vänd, riktad; se antvarda, invärtes, vart 1. Jfr isl. Urðr, en ödesgudinna, varom under norna o. öde, sbst. — I nsv. blott i högtidlig stil i betyd. 'bliva' (utom vard. i ipf. vart). I betyd. 'skola' brukas redan vid mitten av 1600 skola betydligt oftare än varda. I den gamla fsv. anv. i betyd. 'vara nödsakad att, skola, måste' kvarlever ordet (åtm.) i norrl. dial., t. ex. 'vi varder nu sluta den här gången'. — En fortsättning av part. pf. vurdhin föreligger i vulen (sydsv. dial. vuren). Om sv. dial. vale i tvi vale osv., av varde, se under trå slutet.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.