vante

Synonymer till vante

Ordlistorna anger inga synonymer för vante.

Varifrån kommer vante?

Lånord från lågtyska enligt Hellquist.

vante, sv. dial. också, vatte (med -tt- av -nt-), med former på -e åtm. på 1600-t. (t. ex. Lex. Linc. 1640 under chirotheca, O. v. Dalin) = da. vante; utvidgning av fsv. vanter, vatter = isl. vǫttr, no., dalm. vott, da. dial. vat m., jfr lty. want f. (ty. wanten, sjömanshandskar, från lty.), av germ. *wantu-, varav det urgamla finska lånordet vanttu, vantus. Från germ. spr.: fra. gant, ital. guanto (mlat. vantus). Möjl., enl. vanligt antagande, av ieur. *u̯ondhnú, till vb. vinda (såsom t. ex. hatt av ie. *kadhnú- o. kanske galt av *gholdnú), alltså egentl.: det virade, om bindsle kring hand el. arm, vilken betyd. kvarlever i isl. bandvettlingar (av -vantling-), om band som i en saga en gosse virar om sina händer; jfr isl. vindingr, om de tygremsor, som man lindade kring undre delen av benet, ävensom no. vevlung, bindsle kring handleden, till väva (jfr Falk Awn. Kleiderk. s. 89). — Fordom synes en viss språklig o. även saklig beröring ha egt rum mellan ärmen o. vantarna. Ryssarna betecknade de urspr. utifrån kommande handskarna med ord som voro avledda av ordet för 'ärm' (rukávŭ), o. perserna brukade (enl. Xenophon) inför konungen sticka sina händer i de långa ärmarna på rocken, vars namn återges med kándys (κάνδυς). På grund härav förmodar Schrader Reallex. 2:dra uppl. s. 440, att detta ord, som i urgerm. givit ett *hwantus, mlat. vantus, i nord. språk lånats från mlat. (liksom t. ex. isl. mǫttull av mlat. mantulum); uddljudande hw- hade i urnord. spr. annars kvarstått. Dock osäkert, om också motsvar. handske o. säkerl. även isl. glófi ha främmande härkomst. — Vante med motsvar. betecknade i nord. spr. äldst (åtm. i regel) såsom ännu en handbeklädnad utan fingrar; jfr dock fsv. fingervanter (-vante?) o. nsv. fingervante. Mlat. vantus betyder däremot vanl. 'handske' (så t. ex. fra. gant). Om ett annat ord för vante, fra. moufle osv., se under muff 1. — Förhistoriska benämningar för 'vante' o. 'handske' saknas (i motsats till förh. med beteckningar för 'sko'). — Ordet brukas sedan länge i nedsättande betyd., t. ex. 1668: 'intet achta dhem mer än gambla wantar'; även om personer: en riklig vante = da. — Dessutom i åtsk. stående uttr. t. ex. lägga vantarna på, t. ex. E. Lundgren 1843, Blanche 1847 osv.; slå vantarna i bordet, ge upp staten, göra konkurs, t. ex. Dalin 1853, Topelius 1856, möjl. egentl. ett bleknat minne av någon symbolisk rättshandling (jfr t. ex. det forna bruket av handsken vid utmaningar); stå väl i vantarna hos någon (förr även vara), t. ex. Weste 1807, Grusenstolpe 1840, jfr S. Knorring 1838: 'stod mycket väl i Fröken Reginas vantar', ett bokstavsrimmande uttr. (väl o. vantarna); tappa vantarna, förlora koncepterna, redan t. ex. hos Chronander 1649. — Ingår även i uttr. 'det går så lätt som att lappa vantar', åtm. i dial. ofta med tillägget i månsken; o. förr dessutom i 'stiga upp som en sol och falla (ned) som en vante', t. ex. O. v. Dalin; nu i stället 'falla ned som en pannkaka, skinnpäls' o. möjl. andra liknande.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.