Synonymer till orsten
Ordlistorna anger inga synonymer för orsten.
Exempelmeningar
- Orsten luktar illa när man slår sönder den.
- I alunskiffern på Kinnekulle finns stora klumpar av orsten.
- Forskarna har hittat mycket små fossil i orsten från Västergötland.
Varifrån kommer orsten?
orsten, ett slags bituminös kalksten (även kallad stinkkalk på grund av den lukt som stenen utvecklar vid slag eller rivning), Salander 1727, Bromell 1730 och så vidare; jämför I. Erici 1642: oolsten, sydsvenska dialektalt olsten, varom nedan. Formerna med or- äro väl, med Noreen V. språk 3: 94, att sammanhålla med medellågtyska orlîm, som översättes med 'bitumen'(dock hos Lübben 1888 försett med?), och möjligen även med lågtyska ôr, 'fuchserde' (?). Sannolikt till äldre danska or, vämjelig lukt, danska dialektalt ur(r)e, lukta; jämför ovan och tyska stinkstein. Enligt Bromell 1730 'synes' stenen ha fått sitt namn därav att den användes som botemedel mot de svinsjukdom, som kallas oran. Den äldre nysvenska och dialektalt formen olsten beror, därest ordet haft ursprungligt r, på anslutning till sydsvenska dialektalt ol, vilket just är namnet på den sjukdom hos svin- och fåkreatur, mot vilken stenen alltjämt brukas; även benol; och i något nordligare trakter or (jämför östgöten Broocman 1726: ordet), = yngre fornsvenska fotol, fotsjuka, podager; besläktat med anglosaxiska fót-ádl detsamma. I vissa sydsvenska trakter är det dock (enligt uppgift av dr Sven Berg) vinstenen, som begagnas för svinen och som bär namnet olsten. Då för övrigt. I. Erici talar om oolsten som ett botemedel för vissa svinsjukdomar, kunde han möjligen ha åsyftat den senare, vars användning för detta ändamål har utomnordisk upprinnelse och som kanske i Sverige senare ersatts av den illaluktande orstenen; men i tidigare källor, till exempel P. Månsson s. 481, där stenen kallas Medus, är det tydligen fråga om orsten. Då de lågtyska formerna synas vara osäkra till sin betydelse, vore det ju slutligen ej otänkbart, trots Noreens förnekande, att sjukdomsnamnet ol verkligen är den ursprungliga sammansättningsleden i ordet, vars äldst uppvisade form är olsten.
Hellquists originaltext med förkortningar
orsten, ett slags bituminös kalksten (även kallad stinkkalk på grund av den lukt som stenen utvecklar vid slag el. rivning), Salander 1727, Bromell 1730 osv.; jfr I. Erici 1642: oolsten, sydsv. dial. olsten, varom nedan. Formerna med or- äro väl, med Noreen V. spr. 3: 94, att sammanhålla med mlty. orlîm, som översättes med 'bitumen'(dock hos Lübben 1888 försett med?), o. möjl. även med lty. ôr, 'fuchserde' (?). Sannol. till ä. da. or, vämjelig lukt, da. dial. ur(r)e, lukta; jfr ovan o. ty. stinkstein. Enl. Bromell 1730 'synes' stenen ha fått sitt namn därav att den användes som botemedel mot de svinsjukdom, som kallas oran. Den äldre nysvenska o. dial. formen olsten beror, därest ordet haft ursprungligt r, på anslutning till sydsv. dial. ol, vilket just är namnet på den sjukdom hos svin- o. fåkreatur, mot vilken stenen alltjämt brukas; även benol; o. i något nordligare trakter or (jfr östgöten Broocman 1726: ordet), = y. fsv. fotol, fotsjuka, podager; besl. med ags. fót-ádl ds. I vissa sydsv. trakter är det dock (enl. uppgift av dr Sven Berg) vinstenen, som begagnas för svinen o. som bär namnet olsten. Då f. ö. I. Erici talar om oolsten som ett botemedel för vissa svinsjukdomar, kunde han möjl. ha åsyftat den senare, vars användning för detta ändamål har utomnordisk upprinnelse o. som kanske i Sverige senare ersatts av den illaluktande orstenen; men i tidigare källor, t. ex. P. Månsson s. 481, där stenen kallas Medus, är det tydligen fråga om orsten. Då de lty. formerna synas vara osäkra till sin betydelse, vore det ju slutligen ej otänkbart, trots Noreens förnekande, att sjukdomsnamnet ol verkligen är den ursprungliga sammansättningsleden i ordet, vars äldst uppvisade form är olsten.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
orsten i Dalins ordbok 1850
orsten, m. 2.
- En grå eller brun stenart, bestående af en jordoljehaltig kalk, som sprider en vidrig lukt, när den gnides, stötes eller sönderslås.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.