Synonymer till lärka
Ordlistorna anger inga synonymer för lärka.
Uttryck med lärka
- glad som en lärka
- mycket glad och uppspelt
- pigg som en lärka
- full av energi
lärka på engelska
lark (fågel av släktet Alauda).
Ur Folkets lexikon (KTH), CC BY-SA 2.5.
Varifrån kommer lärka?
lärka, till exempel Spegel 1685; Wivallius och ännu till exempel Schönberg 1747: lärkia, lerckia; Var. rer. 1538: lerekia, fornsvenska lærikia = isländska lǽvirki, norska lerka, danska lerke; sannolikt lånat liksom så många andra beteckningar för sångfåglar, såsom bofink, hämpling, näktergal, steglitsa; motsvarande medellågtyska lêwer(i)ke, fornhögtyska lêr(a)hha, medelhögtyska lêwerch med mera (tyska lerche), anglosaxiska lǽwerce, láwerce (engelska lark); från germanska språk kommer nordportug. laverca. Av mycket omstridd och dunkel härledning. Som grundform har ansatts germanska *laiwarikōn eller *laiwazak(i)ōn; av somliga uppfattat som innehållande det germanska djurnamnssufixet -ik- eller -ak- (jämför till exempel maskulinum); stundom fört till grekiska laíein, sjunga, skrika och dylikt, gotiska laian, smäda, och så vidare (se närmare Noreen Sv. etym. s. 27). En motsvarighet till ordets första del föreligger möjligen i finska leivo, lärka; jämför Kaukoranta FUF 13: 64 f. Saknaden av för större områden gemensamma indoeuropeiska beteckningar för lärkan tycks visa, att dess sång liksom näktergalens först jämförelsevis sent ådrog sig större uppmärksamhet. Med avs. på uppkomsten av formen lärka ur lärikia (-ekia) jämför lärft.
Hellquists originaltext med förkortningar
lärka, t. ex. Spegel 1685; Wivallius o. ännu t. ex. Schönberg 1747: lärkia, lerckia; Var. rer. 1538: lerekia, fsv. lærikia = isl. lǽvirki, no. lerka, da. lerke; sannol. lånat liksom så många andra beteckningar för sångfåglar, ss. bofink, hämpling, näktergal, steglitsa; motsv. mlty. lêwer(i)ke, fhty. lêr(a)hha, mhty. lêwerch m. m. (ty. lerche), ags. lǽwerce, láwerce (eng. lark); från germ. spr. kommer nordportug. laverca. Av mycket omstridd o. dunkel härledning. Som grundform har ansatts germ. *laiwarikōn el. *laiwazak(i)ōn; av somliga uppfattat som innehållande det germ. djurnamnssufixet -ik- el. -ak- (jfr t. ex. mask); stundom fört till grek. laíein, sjunga, skrika o. d., got. laian, smäda, osv. (se närmare Noreen Sv. etym. s. 27). En motsvarighet till ordets första del föreligger möjl. i fin. leivo, lärka; jfr Kaukoranta FUF 13: 64 f. Saknaden av för större områden gemensamma indoeur. beteckningar för lärkan tycks visa, att dess sång liksom näktergalens först jämförelsevis sent ådrog sig större uppmärksamhet. Med avs. på uppkomsten av formen lärka ur lärikia (-ekia) jfr lärft.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
lärka i Dalins ordbok 1850
lärka, f. 1.
- Ett slägte af Sparffåglarna, med rak, kägelformig, trind, vid roten mera hög än bred näbb. Alauda. Se f. ö. Sånglärka, Tofslärka, Trädlärka.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.