Synonymer till köl
Ordlistorna anger inga synonymer för köl.
Exempelmeningar
- Båten har en tung köl som hindrar den från att kantra.
- Kölen var det första som lades när fartyget byggdes.
- Varvet reparerade fartygets köl efter grundstötningen.
Uttryck med köl
- komma på rätt köl
- komma i ordning igen
köl på engelska
keel (båts understa del).
Ur Folkets lexikon (KTH), CC BY-SA 2.5.
Varifrån kommer köl?
köl, fornsvenska kiöl, kiol, skeppsköl = isländska kjǫlr, även: bergsrygg (jämför plural Kilir, Kölen, mellan Sverige och Norge), danska køl, av urnordiska *kelu-; besläktat med anglosaxiska cele m. Grundbetyd. har väl varit 'något krökt', ännu tidigare 'hals'; jämför tyska kehle, strupe, isländska kjalki, käke, varom under käl, kälke; och ordet är i så fall besläktat med latin gula, svalg, sanskrit gala-, strupe, och så vidare; till den allmänt spridda indoeuropeiska roten gel (gᵘ̯el) i iriska gelim, slukar, och så vidare. Jämför betyd.-utvecklingen av hals och se under låring. Kölsvin, o. 1580 = danska, sedan inlånat i lågtyska, holländska med mera; anses vara omtydning eller genom dissimilation uppkommen förändring av kölsvill (till exempel i norska), till svill = syll; alltså egentligen: planka, som löper parallellt med kölen. Av ett helt annat ursprung är isländska kjóll m., skepp = fornhögtyska kiol, anglosaxiska céol (se kula 1 och kyl).
Hellquists originaltext med förkortningar
köl, fsv. kiöl, kiol, skeppsköl = isl. kjǫlr, även: bergsrygg (jfr plur. Kilir, Kölen, mellan Sverige o. Norge), da. køl, av urnord. *kelu-; besl. med ags. cele m. Grundbetyd. har väl varit 'något krökt', ännu tidigare 'hals'; jfr ty. kehle, strupe, isl. kjalki, käke, varom under käl, kälke; o. ordet är i så fall besl. med lat. gula, svalg, sanskr. gala-, strupe, osv.; till den allmänt spridda ie. roten gel (gᵘ̯el) i ir. gelim, slukar, osv. Jfr betyd.-utvecklingen av hals o. se under låring. Kölsvin, o. 1580 = da., sedan inlånat i lty., holl. m. m.; anses vara omtydning el. genom dissimilation uppkommen förändring av kölsvill (t. ex. i no.), till svill = syll; alltså egentl.: planka, som löper parallellt med kölen. Av ett helt annat ursprung är isl. kjóll m., skepp = fhty. kiol, ags. céol (se kula 1 o. kyl).
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
köl i Dalins ordbok 1850
köl, m. 2. (skepp.)
- Ett af flera timmer, långs midten af ett fartygs botten, sammanfogadt trästycke, hvarvid stäfarne och spanten resas och fästas.
- Mellanrummet på däck emellan fockmasten och fallepstrappan.
- (bot.) De tvenne nedersta, sammanväxta bladen af en ärtblomma.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.