öre

Synonymer till öre

Ordlistorna anger inga synonymer för öre.

Varifrån kommer öre?

Lånord från latin enligt Hellquist.

öre, neutr. hos Wallenius 1682, tidigare, såsom ännu i vissa dial., mask. (t. ex. Växiö 1792; där väl dial.); i ä. nsv. stundom plur. öra fsv. öre m., en åttondels mark som vikt- o. myntenhet, pänning(ar) m. m., även som rymdmåttsbestämning, runsv. aura Forsa ackus. plur. = isl. eyrir (plur. aurar), no. øyre (om en viss jordskatt), da. øre; från isl. aurar komma ags. óra, mlty. ôre. Ofta uppfattat som lån från lat. aureus, guldmynt (avledn. av aurum, guld, av *auz-, besl. med litau. áuksas, guld, osv., av ie. aus-, glänsa, varom se öster). Dock mycket ovisst; möjl. inhemskt germanskt. — Genusändringen beror dels på ordets böjning i sing. (som gammal mask. ia-stam: dat. ackus. öre), dels o. framförallt på att öre liksom flera andra värde- o. måttsbeteckningar ofta blev oböjt i plur. (1543: XVI öre)', jfr daler osv. E. H. Tegnér Om genus i sv. s. 107 n. (3 SAH 6: 317). — Ordet erhöll i nord. spr., trots pänningeviktens sällsynthet o. myntfotens bristande stabilitet, även betyd. 'egendom' överhuvud (= fsv. fǣ osv.); se lösöre under lös.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.