Synonymer till åra
Ordlistorna anger inga synonymer för åra.
Exempelmeningar
- Han tog i med årorna och båten gled snabbt ut på sjön.
- Vi tog varsin åra och rodde tillbaka till bryggan.
- Hon tappade en åra i vattnet och fick paddla med händerna.
åra på engelska
oar (redskap att ro med).
Ur Folkets lexikon (KTH), CC BY-SA 2.5.
Varifrån kommer åra?
åra, fornsvenska āra = danska aare, utvidgning av äldre svenska år (se nedan), fornsvenska ār, isländska, anglosaxiska ár (engelska oar), av germanska *airō-, varav finska lånordet airo; jämför för övrigt lettiska airis, aire, litauiska vaĩras, vaĩra (med v som i vénas, en), enligt somliga lånade från germanska språk, dock ovisst. Enligt Lidén Stud. s. 65 egentligen 'stång' och med r-avledning bildat av indoeuropeiska oi- i grekiska oíāx, åra, handtag på åra, serb. (och så vidare) oje (av fornslaviska *ojo, genitiv *ojese, av indoeuropeiska *oi̯es-), sanskrit īṣá, tistelstång. Osäkert, men väl att föredraga framför den stundom uppträdande, i formellt avseende betänkliga härledningen från indoeuropeiska ere, ro, i grekiska eretmós, åra, latin rēmus, svenska roder och så vidare Åra till år som till exempel ådra till åder. Formen år (ännu hos Dalin 1853 upptagen som den första formen), plural årar, användes, om ock sällan, alltjämt vid slutet av 1800-t. och förekommer ännu i många dialekter; årar dessutom i finnl. jämte sing.-formen åre = äldre nysvenska (den senare nybildning till plural årar). Se härom närmare Lindblad A. Sahlstedt s. 84. Äldre nysvenska ådre, ådrar äro hypersvecismer, med falskt d efter mönstret väret = vädret och så vidare Årtull, se tull 1.
Hellquists originaltext med förkortningar
åra, fsv. āra = da. aare, utvidgning av ä. sv. år (se nedan), fsv. ār, isl., ags. ár (eng. oar), av germ. *airō-, varav finska lånordet airo; jfr f. ö. lett. airis, aire, litau. vaĩras, vaĩra (med v som i vénas, en), enl. somliga lånade från germ. spr., dock ovisst. Enl. Lidén Stud. s. 65 egentl. 'stång' o. med r-avledn. bildat av ie. oi- i grek. oíāx, åra, handtag på åra, serb. (osv.) oje (av fslav. *ojo, genit. *ojese, av ie. *oi̯es-), sanskr. īṣá, tistelstång. Osäkert, men väl att föredraga framför den stundom uppträdande, i formellt avseende betänkliga härledningen från ie. ere, ro, i grek. eretmós, åra, lat. rēmus, sv. roder osv. Åra till år som t. ex. ådra till åder. Formen år (ännu hos Dalin 1853 upptagen som den första formen), plur. årar, användes, om ock sällan, alltjämt vid slutet av 1800-t. o. förekommer ännu i många dial.; årar dessutom i finnl. jämte sing.-formen åre = ä. nsv. (den senare nybildning till plur. årar). Se härom närmare Lindblad A. Sahlstedt s. 84. Ä. nsv. ådre, ådrar äro hypersvecismer, med falskt d efter mönstret väret = vädret osv. Årtull, se tull 1.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.