Synonymer till ärla
Ordlistorna anger inga synonymer för ärla.
Varifrån kommer ärla?
ärla, Linné = norska erla (da.-no. erle), isländska ertla, ett speciellt nordskand. ord, av urnordiska *artilōn, som, formellt sett, kan vara ett diminutiv till årta (liksom till exempel isländska hyndia : hundr, mýsla : mús och så vidare), en från betyd.-synpunkt dock föga tillfredsställande tolkning. Med avs. på bortfallet av t mellan r och l jämför svenska kjolar (kjorlar) av kjortlar. I äldre nysvenska även kokerella, svenska dialektalt kukkerella, till ett ljudord motsvarande norska kokra, om vissa fågelläten, jämför norska kukla, svenska dialektalt kokla (se kyckling) och kackla, om höns; -ella av -erla. De flesta europeiska beteckningar för 'arla' syfta annars på fågelns rörelser, särskilt på den vippande stjärten, till exempel vippstjärt (se detta ord), svenska dialektalt gatevippa, gatrännare, danska gaderender, tyska bachstelze (besläktat med stylta och stulta), medellågtyska kvickslert, medellågtyska wegestert och engelska wagtail (besläktat med vagga), franska battequeue (till battre, slå, och queue, stjärt, se batalj och kö), hoche-queue (jämför hotchpotch), italienska sqnassacoda, grekiska seisopygís, kíllouros, de sju sistnämnda med betydelsen 'vippstjärt', latin mōtacilla, sannolikt med samma betydelse (ehuru dunkelt i enskildheter), spanska andario (till andare, gå, och rio, bäck, alltså ungefär samma betydelse som tyska bachstelze), fornhögtyska hardilla (väl besläktat med anglosaxiska hraðian, skynda, isländska hraðr, rask, se grad 3, rad 2 och jämför W. Lehmann KZ 42: 87), litauiska këlė och lettiska zëlaiva (jämför grekiska kíllouros ovan; latin cillo, vippar, rör sig, är osäkert bestyrkt), sanskrit sadā-narta, som alltid hoppar, kañjana, som går stjyvt (jämför betyd. av -stelze i tyska bachstelze); liknande också i keltiska språk. Med avs. på bildningen av de namn, som ha imperativisk första led, se under våghals.
Hellquists originaltext med förkortningar
ärla, Linné = no. erla (da.-no. erle), isl. ertla, ett speciellt nordskand. ord, av urnord *artilōn, som, formellt sett, kan vara ett dimin. till årta (liksom t. ex. isl. hyndia : hundr, mýsla : mús osv.), en från betyd.-synpunkt dock föga tillfredsställande tolkning. Med avs. på bortfallet av t mellan r o. l jfr sv. kjolar (kjorlar) av kjortlar. I ä. nsv. även kokerella, sv. dial. kukkerella, till ett ljudord motsv. no. kokra, om vissa fågelläten, jfr no. kukla, sv. dial. kokla (se kyckling) o. kackla, om höns; -ella av -erla. De flesta europeiska beteckningar för 'arla' syfta annars på fågelns rörelser, särsk. på den vippande stjärten, t. ex. vippstjärt (se d. o.), sv. dial. gatevippa, gatrännare, da. gaderender, ty. bachstelze (besl. med stylta o. stulta), mlty. kvickslert, mlty. wegestert o. eng. wagtail (besl. med vagga), fra. battequeue (till battre, slå, o. queue, stjärt, se batalj o. kö), hoche-queue (jfr hotchpotch), ital. sqnassacoda, grek. seisopygís, kíllouros, de sju sistnämnda med betyd. 'vippstjärt', lat. mōtacilla, sannol. med samma betyd. (ehuru dunkelt i enskildheter), span. andario (till andare, gå, o. rio, bäck, alltså ungef. samma betyd. som ty. bachstelze), fhty. hardilla (väl besl. med ags. hraðian, skynda, isl. hraðr, rask, se grad 3, rad 2 o. jfr W. Lehmann KZ 42: 87), litau. këlė o. lett. zëlaiva (jfr grek. kíllouros ovan; lat. cillo, vippar, rör sig, är osäkert bestyrkt), sanskr. sadā-narta, som alltid hoppar, kañjana, som går stjyvt (jfr betyd. av -stelze i ty. bachstelze); liknande också i keltiska spr. Med avs. på bildningen av de namn, som ha imperativisk första led, se under våghals.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
ärla i Dalins ordbok 1850
ärla, f. 1.
- Ett slägte af Sparffåglarna. Motacilla. Se Ringärla, Sädesärla. Gul ärla, en art af detta slägte, ofvan olivgrön, inunder gul. M. flava
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.