Synonymer till viking
Ordlistorna anger inga synonymer för viking.
Exempelmeningar
- Vikingarna seglade med sina långskepp över Nordsjön och ända till Englands kuster.
- Arkeologerna tror att graven tillhörde en mäktig viking.
- Under museibesöket lärde sig barnen hur vikingar byggde hus och tillverkade smycken.
viking på engelska
Viking (sjöfarande nordisk krigare och handelsman från tiden före och omkring 1000-talet).
Sammansättningar: vikingaskepp (Viking ship).
Ur Folkets lexikon (KTH), CC BY-SA 2.5.
Varifrån kommer viking?
viking, fornnordisk sjökrigare, Verelius 1681: wikinge (samme förf. 1664 den isländska formen), upptaget från fornspr.: isländska víkingr = fornfrisiska wîking (wî(t)sing), anglosaxiska wicing, varom Björkman Scand. loanw. s. 258 (engelska wiking från nordiska). I anglosaxiska redan i den mycket gamla dikten Widsiđ, alltså äldre än vikingatiden. Av omstridd och trots alla tolkningsförsök ännu ej fastställd härledning. Från ordbildningslärans synpunkt mest tilltalande av dessa äro antagandena av avledning respektive till vik, alltså: som lägger till i vikarna, eller något därav bildat ortnamn, (till exempel Vik, nu Viken, kring Kristianiafjorden), i så fall: man från Vik(en). Osannolik är däremot av flera skäl sammanställningen med germanska *wiδ-, strida, i envig, vig och så vidare, i vilket fall vik- utginge från ett *wign-. Sammanställningarna med vik och -vig omnämnes redan av Ihre Gloss. suiog. Ett likalydande ord uppträder även som personnamn: fornsvenska Viking (ngn gg även i nysvenska; härav fornsvenska Viking(s)stadh, nu Vickensta eller Vikingsta(d) Östergötland) = forndanska Viking, fornnorska Vikingr (ej på Isländska), anglosaxiska Wícing (från nordiska, Björkman Nord. Personenn. in Engl. s. 176), fornhögtyska Wîching; jämför anglosaxiska Wicîngas som namn på Heađobarderna. Här föreligger emellertid sannolikt ett ursprungligt släktnamn på -ing, som möjligen är, men ej behöver vara etymol. identiskt med viking, utan snarare enligt kända lagar bildats till tvåledade namn såsom fornsvenska Vikbiorn, Vikman och så vidare. Samma släktnamn (i genitiv plural) ingår i fornsvenska Vīkingaker, nu Vingåker Södermanland. Härtill också abstr. viking, till exempel fara eller ligga i viking, Verelius 1664 (med fara); efter isländska víking f.
Hellquists originaltext med förkortningar
viking, fornnordisk sjökrigare, Verelius 1681: wikinge (samme förf. 1664 den isl. formen), upptaget från fornspr.: isl. víkingr = ffris. wîking (wî(t)sing), ags. wicing, varom Björkman Scand. loanw. s. 258 (eng. wiking från nord.). I ags. redan i den mycket gamla dikten Widsiđ, alltså äldre än vikingatiden. Av omstridd o. trots alla tolkningsförsök ännu ej fastställd härledning. Från ordbildningslärans synpunkt mest tilltalande av dessa äro antagandena av avledn. resp. till vik, alltså: som lägger till i vikarna, el. något därav bildat ortn., (t. ex. Vik, nu Viken, kring Kristianiafjorden), i så fall: man från Vik(en). Osannolik är däremot av flera skäl sammanställningen med germ. *wiδ-, strida, i envig, vig osv., i vilket fall vik- utginge från ett *wign-. Sammanställningarna med vik o. -vig omnämnes redan av Ihre Gloss. suiog. Ett likalydande ord uppträder även som personnamn: fsv. Viking (ngn gg även i nsv.; härav fsv. Viking(s)stadh, nu Vickensta el. Vikingsta(d) Ögtl.) = fda. Viking, fno. Vikingr (ej på Isl.), ags. Wícing (från nord., Björkman Nord. Personenn. in Engl. s. 176), fhty. Wîching; jfr ags. Wicîngas som namn på Heađobarderna. Här föreligger emellertid sannol. ett ursprungligt släktnamn på -ing, som möjl. är, men ej behöver vara etymol. identiskt med viking, utan snarare enl. kända lagar bildats till tvåledade namn såsom fsv. Vikbiorn, Vikman osv. Samma släktnamn (i genit. plur.) ingår i fsv. Vīkingaker, nu Vingåker Sdml. Härtill också abstr. viking, t. ex. fara el. ligga i viking, Verelius 1664 (med fara); efter isl. víking f.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
viking i Dalins ordbok 1850
viking, m. 2. (isl. Vikingur, af Vig, stridt; således egentl.: stridmans,k
- Fordom benämning på dem, som foro ut i vikingafärd. - Ss.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.