Synonymer till tibast
Ordlistorna anger inga synonymer för tibast.
Varifrån kommer tibast?
tibast, Daphne mezereum, Serenius Bot. Reg. 1757 (Broocman 1736: tibost), förr även tid(e)-, tis(t)-, tivel-, divel-, tirsbast med mera, motsvarande i dialekter, där också tjur-; i äldre nysvenska även tived (-weedh) till exempel Franckenius 1638 med flera, yngre fornsvenska tybast Läkeb. = norska ty(s)bast (kjus-, kjuk-), även tived, jämför medelhögtyska zidelbast (tyska seidelbast), tyska zeibast ävensom isländska týviðr och fornhögtyska zîlant (tyska zeiland). Av trots framställda förklaringar dunkelt ursprung. Med gudanamnet Tyr kan ordet ej, såsom antages av M. Lundgren med flera, (ursprungligen) sammanhänga (åtminstone ej direkt); häremot talar den tyska formen zeibast, varjämte ett av Tyr avlett urgermanska *tī-þla-, som måste förutsättas för medelhögtyska zidel-, vore otänkbart: att å andra sidan betrakta medelhögtyska zidelbast som en ombildning av ett *zîbast förefaller mindre troligt. Ej heller vill man gärna, med Falk-Torp under tybast, här antaga en med Tyr rotbesläktad bildning (till indoeuropeiska di, glänsa), om också (trots Noreen Sv. lm. 1911 s. 281) blommorna mycket väl kunna betraktas som glänsande. Noreen anf. st. uppkonstruerar däremot för tibast (och Tiveden; se detta ord) ett urgermanska ti-, bi (: sanskrit dī-ya-ti, flyger), vartill med suffixet -þla- germanska *tī-þla-, svärm, bisvärm, bigård (= fornhögtyska zîdal- i zîdalweida, skogsområde där biskötsel drives = franska dialektalt tīlo, bigård, jämför medellågtyska tīl(e)bere, björn som plundrar bistockar): de tidiga blommorna uppsökas gärna av bina om våren. Men ett dylikt ord ti-, bi, är för övrigt alldeles okänt och ingår i alla händelser säkerligen ej i Tiveden. Det nordiska ordet är sannolikt tvärtemot vad som vanl. antages ett lånord, som för övrigt i Norden trol. anslutits till Tyr. Den yngre formen tibast behöver ej direkt utgå från fornsvenska tybast, utan kan ha utvecklats ur det äldre tid(e)bast, av tîdelbast, som väl förutsätter ett lågtyska *tîdel-bast. Namnet syftar ursprungligen på bastet, som bland annat användes inom läkekonsten, och har, såsom så många andra sådana beteckningar, vandrat från folk till folk och undergått allehanda folketymologiska ombildningar. Om likbetydande källarhals se under källare.
Hellquists originaltext med förkortningar
tibast, Daphne mezereum, Serenius Bot. Reg. 1757 (Broocman 1736: tibost), förr även tid(e)-, tis(t)-, tivel-, divel-, tirsbast m. m., motsvar. i dial., där också tjur-; i ä. nsv. även tived (-weedh) t. ex. Franckenius 1638 m. fl., y. fsv. tybast Läkeb. = no. ty(s)bast (kjus-, kjuk-), även tived, jfr mhty. zidelbast (ty. seidelbast), ty. zeibast ävensom isl. týviðr o. fhty. zîlant (ty. zeiland). Av trots framställda förklaringar dunkelt ursprung. Med gudanamnet Tyr kan ordet ej, såsom antages av M. Lundgren m. fl., (urspr.) sammanhänga (åtm. ej direkt); häremot talar den ty. formen zeibast, varjämte ett av Tyr avlett urgerm. *tī-þla-, som måste förutsättas för mhty. zidel-, vore otänkbart: att å andra sidan betrakta mhty. zidelbast som en ombildning av ett *zîbast förefaller mindre troligt. Ej heller vill man gärna, med Falk-Torp under tybast, här antaga en med Tyr rotbesläktad bildning (till ie. di, glänsa), om också (trots Noreen Sv. lm. 1911 s. 281) blommorna mycket väl kunna betraktas som glänsande. Noreen anf. st. uppkonstruerar däremot för tibast (o. Tiveden; se d. o.) ett urgerm. ti-, bi (: sanskr. dī-ya-ti, flyger), vartill med suffixet -þla- germ. *tī-þla-, svärm, bisvärm, bigård (= fhty. zîdal- i zîdalweida, skogsområde där biskötsel drives = fra. dial. tīlo, bigård, jfr mlty. tīl(e)bere, björn som plundrar bistockar): de tidiga blommorna uppsökas gärna av bina om våren. Men ett dylikt ord ti-, bi, är f. ö. alldeles okänt o. ingår i alla händelser säkerl. ej i Tiveden. Det nord. ordet är sannol. tvärtemot vad som vanl. antages ett lånord, som f. ö. i Norden trol. anslutits till Tyr. Den yngre formen tibast behöver ej direkt utgå från fsv. tybast, utan kan ha utvecklats ur det äldre tid(e)bast, av tîdelbast, som väl förutsätter ett lty. *tîdel-bast. Namnet syftar urspr. på bastet, som bl. a. användes inom läkekonsten, och har, såsom så många andra sådana beteckningar, vandrat från folk till folk och undergått allehanda folketymologiska ombildningar. Om likbetydande källarhals se under källare.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
tibast i Dalins ordbok 1850
tibast, m. sing.
- Barken af Tibastbusken, hvilken begagnas som dragmedel.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.