Min pappa är en riktig snarkare, så jag sover med öronproppar.
Hon skämtar om att hon är den största snarkaren i familjen.
Efter operationen var han inte längre någon snarkare.
snarkare i Dalins ordbok 1850
snarkare, m. 5.
En, som snarkar.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.
Ord som låter lika från den betonade vokalen till slutet. Var betoningen ligger är hämtat ur uttalet i Folkets lexikon och Wiktionary och annars ur huvudregeln, så den kan skilja sig från det verkliga uttalet i enstaka ord.