sig

Synonymer till sig

Ordlistorna anger inga synonymer för sig.

Varifrån kommer sig?

sig, y. fsv. sigh, segh, ä. fsv. sik = isl. sik, sig, da. sig, got., fsax. sik, fhty. sih (ty. sich); saknas i ags., jfr eng. himself osv.; av germ. *se+k, bildat som dig, mig (se d. o.) av ieur. reflexiv-stammen se i lat. se, ackns. (av sed), fslav. se (av sém), fpreuss. sien, sin (väl om bildningar), växl. med ie. sene, sue-i sanskr. sva-, egen, sin, grek. (homer.) (h)eé (av *seue), sig, lat. suus (av *seuos), sin, osv.; jfr sin ävensom ty. sippe, ätt, osv. (se ätt); besl. med sed, sven, adv. så o. sannol. även med själv o. svear. Växlingen av su- o. s- är densamma som i sex. - Ackusativformen sik började tidigt undantränga den gamla dativfor-men fsv. scer (dock ännu ett par gånger i v. fsv.) = isl. ser, got. sis (jfr i sär). Den kvarlever emellertid i fördunklad form i passiverna på -s, t. ex. kallas, av urnord/ftaZ/a-sces, varav *kallass, kallass (möjl. också, med Bugge hos Bråte Runv. s. 117, av källa-sik med framför vissa konsonanter svunnet k), alltså egentl. reflex., med samma utveckling till passiv som i flera andra spr., t. ex. spanskan o. ryskan. — Geriit. till sig, fsv. sz/7, ingår i sinsemellan (se d. o.). — Om säj jfr däj under du.

Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.