Synonymer till konung
Motsatsord till konung
- drottning
- undersåte
Exempelmeningar
- Konungen höll tal till folket från balkongen på slottet.
- Efter sin fars död blev han konung vid endast arton års ålder.
- Han kallades konungen av jazzvärlden eftersom ingen spelade bättre än han.
Varifrån kommer konung?
konung, fsv. konunger, kununger, = isl. konungr, ä. da. konung, da. konge, fsax., fhty. kuning (ty. könig, varav sv. familjenamnet König; i denna användning väl från betyd. 'ålderman för ett hantverksskrå'), ags. cuning (eng. king), avledn. med patronymikalsuffixet -ung-, -ing-, av isl. konr, (förnäm) man, son, ättling, motsv. fhty. kuni-, ags. cyne-; till germ. *kunja-, ätt, börd (= kön; se d. o.); alltså egentl.: son av en förnäm man (jfr de besläktade gentil, gentleman); enl. Tacitus valde germanerna sina konungar ur de förnäma släkterna. Stamvokalen -o- i de nord. spr. måste väl bero på anslutning till grundordet konr (säkerl. försiggången i samnordisk tid). Från germ. spr.: fin. kuningas, konung, litau. kùningas, herre, präst, fslav. kŭnegŭ, furste. — Andra gamla germ. benämningar: isl. dróttinn osv. (se drott) o. got. þiudans, isl. þjóðann osv.: got. þiuda, folk, osv. (se tysk, tyda). En urgammal beteckning för 'konung' är ie. *rēg- i lat. rēx, sanskr. rāj-, fir. rī (genit rīg); se rike. För sig står det etymologiskt oklara grek. basilev́s (se basilika o. basilisk). — Kung, y. fsv. kung(er), beror på synkope i relativt obetonad ställning framför namn. Dylika kortformer av titlar äro vanliga i de flesta språk; jfr fra. sire (= lat. senior), ital. monna (se madonna), ry. sŭ, av sŭdarĭ av gosudárĭ, nygrek. kýr, herre, av kýrios, turk. èfè ds. av èfèndi osv. — Kung Orres tid, R. Foss 1621: i Kong Orres tijdh, jfr 1564: kongh Årre (Lindroth Saml. 1907 s. 213). Uttr. har påverkats av arilds tid (se arilds), men Orre är ej en folketymologisk ombildning av ett som personnamn uppfattat Arild. F. ö. omstritt. Enl. A. Kock Ark. 28: 206 f. är Orre den king Orry el. Gorry (isl. Goðrøðr), som 1079 erövrade Man. M. Olsen MoM 1912 utgår från isl. þorri, torsmånad (se d. o.), varvid Orre uppstått i sammanställningar sådana som *Sankt (T)orre el. snarare *Blōt-(T)orre. Häremot Kock Ark. 28: 384, Jfr även Neckel D. Lz. 1912, s. 934. Litteratur se f. ö. Jungner MoM 1914, s. 123, som själv utförligt motiverar en egen förslagsmening, enligt vilken Orre-figuren kunde leda sitt ursprung från Erik av Pommern, vilket namn förväxlats med el. medvetet förvridits till Hårik, vartill en kortform (H)âre. — Kungsgatan, se d. o.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken. Förkortningarna är Hellquists egna.
Källa: Swesaurus och SALDO (Språkbanken, CC BY), Synlex (KTH). Betydelse, exempel och motsatsord skrivna med AI utifrån källorna.