Synonymer till jarl
Ordlistorna anger inga synonymer för jarl.
Varifrån kommer jarl?
jarl = danska, lån från fornspr., fornsvenska iarl med biformen iærl (äldre nysvenska jerl till exempel Columbus), förnäm man, jarl, konungens högste ämbetsman = isländska jarl detsamma, även: fri man, fornsaxiska erl, man, förnäm man, fornhögtyska erl- (i personnamn, till exempel Erlaberaht), anglosaxiska eorl, förnäm man, jarl (engelska earl, greve). Åtminstone de västgermanska formerna utgå från ett germanska *erla-; växlande med *erula-, *erila- i lat.-germ. Eruli, Heruli (med sekundärt h), namn på en (enligt en dock ej alldeles enhällig mening) ursprungligen i Skåne eller på de danska öarna bosatt germansk folkstam (heruler), respektive i urnordiska erilaʀ, vilket av Bugge med flera tolkats som 'herulen', men även kan uppfattas såsom betydande 'förnäm man, av hög kast'. Möjligen kvarlevde ordet (h)erul som folknamn ännu in i senare tid i Bleking att döma av en uppgift, att en i Lister boende, nu avliden gubbe betecknat sig som 'en riktig äkta järul'. Järul av *erul- liksom fjätter av *fetur-, fjärsing av *fersung-, fornsvenska iætun av *etun- och så vidare. Från synkoperade kasus av av ett motsvarande *jarul- utgår enligt Pipping SnF XII. 1: 101 n. snarast ordet jarl; enligt andra åter hör det till paradigmet *erila-; möjligen bör dock den ovan angivna grundformen erla- föredragas. Den inhemska omljudsform en järl kvarlever indirekt i vissa svenska ortnamn, sammansatta med det av jarl bildade fornsvenska mansnamnet Iærle, till exempel Järlabo Uppland, fornsvenska Iarlabodhum (dativ plural; jämför bod och bo 4 slutet), Jär(r)estad Skåne, fornsvenska Iarllestatha (se -stad 2).
Hellquists originaltext med förkortningar
jarl = da., lån från fornspr., fsv. iarl med biformen iærl (ä. nsv. jerl t. ex. Columbus), förnäm man, jarl, konungens högste ämbetsman = isl. jarl ds., även: fri man, fsax. erl, man, förnäm man, fhty. erl- (i personn., t. ex. Erlaberaht), ags. eorl, förnäm man, jarl (eng. earl, greve). Åtminstone de västgerm. formerna utgå från ett germ. *erla-; växl. med *erula-, *erila- i lat.-germ. Eruli, Heruli (med sekundärt h), namn på en (enligt en dock ej alldeles enhällig mening) urspr. i Skåne el. på de danska öarna bosatt germansk folkstam (heruler), resp. i urnord. erilaʀ, vilket av Bugge m. fl. tolkats som 'herulen', men även kan uppfattas såsom betydande 'förnäm man, av hög kast'. Möjl. kvarlevde ordet (h)erul som folknamn ännu in i senare tid i Bleking att döma av en uppgift, att en i Lister boende, nu avliden gubbe betecknat sig som 'en riktig äkta järul'. Järul av *erul- liksom fjätter av *fetur-, fjärsing av *fersung-, fsv. iætun av *etun- osv. Från synkoperade kasus av av ett motsv. *jarul- utgår enl. Pipping SnF XII. 1: 101 n. snarast ordet jarl; enl. andra åter hör det till paradigmet *erila-; möjl. bör dock den ovan angivna grundformen erla- föredragas. Den inhemska omljudsform en järl kvarlever indirekt i vissa svenska ortnamn, sammansatta med det av jarl bildade fsv. mansnamnet Iærle, t. ex. Järlabo Uppl., fsv. Iarlabodhum (dat. plur.; jfr bod o. bo 4 slutet), Jär(r)estad Skåne, fsv. Iarllestatha (se -stad 2).
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
jarl i Dalins ordbok 1850
jarl, m. 2. (ford.)
- Hederstitel, som tillkom dem, hvilka voro af kunglig härkomst eller beslägtade med konungahuset, motsvarande det sedan införda ordet Hertig.
- Styresman i ett landskap, d. s. s. som Grefve eller Baron i andra länder.
- (under medeltiden) Högsta embetsmannen i riket näst konungen. Birger Jarl.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.