Synonymer till örtug
Ordlistorna anger inga synonymer för örtug.
Varifrån kommer örtug?
örtug, nu blott i hist. framställning, i äldre nysvenska (1500-t.) även -tig, fornsvenska örtugh, -togh, -tögh (ar-, or-, yr-), som myntenhet: ett tredjedels öre (1/24 mark), även: myntstycke av denna valör; dessutom: tredjedelen av ett öresland = forngutniska ertaug, fornnorska ørtog, ærtug, forndanska ørtugh; liksom öre en speciellt nordisk myntbeteckning; sannolikt, med Lidén hos R. Larsson Söderm.-lagens språk 1: 49, av urnordiska *arut- (*arit-), samma stam som i fornsaxiska arut, fornhögtyska arizzi, aruz, malm (tyska erz; se blyerts), av dunkelt ursprung: man har bland annat tänkt på samband med latin raudus, rūdus, malmstycke som mynt (jämför isländska rauði, myrmalm, under röd), jämför även sumer. urud, koppar; eller på lån från namnet på den för sina vapenfabriker bekanta etruriska staden Arretium. , Senare leden är ej suffixet -ug, utan innehåller, att döma av forngutniska ertaug och fornsvenska örtögh, ett -au-; sannolikt -tauᵹ- (till germanska *teu-han, draga, jämför isländska taug, rep, och se tåg 2 och töja), varav i starktonig stavelse fornsvenska -tögh och i svagtonig fornsvenska -togh, -tugh. Alltså snarast: urnordiska *arut(i)-tauᵹō, tråd av malm, koppar eller dylikt. Om ljudutvecklingen jämför för övrigt Kock Sv. ljudhist. 1: 422. Ordet kan ursprungligen ej ha syftat på det först under konung Albrekt präglade myntet (tidigare betecknade det blott en viss myntenhet). Örtugar präglades senast under Johan III, men i kameralistisk anv. förekom ordet ännu o. 1650, och namnes av Sven Hof 1753 jämte penning och fyrk som en svensk ersättning för germanismen skärf. De i vissa uppslagsböcker meddelade uppgifterna, att förra leden innehåller isländska eir, koppar, och den senare tigr (tugr), tiotal, äro båda av ljudhistoriska skäl lika oantagliga.
Hellquists originaltext med förkortningar
örtug, nu blott i hist. framställning, i ä. nsv. (1500-t.) även -tig, fsv. örtugh, -togh, -tögh (ar-, or-, yr-), som myntenhet: ett tredjedels öre (1/24 mark), även: myntstycke av denna valör; dessutom: tredjedelen av ett öresland = fgutn. ertaug, fno. ørtog, ærtug, fda. ørtugh; liksom öre en speciellt nordisk myntbeteckning; sannol., med Lidén hos R. Larsson Söderm.-lagens språk 1: 49, av urnord. *arut- (*arit-), samma stam som i fsax. arut, fhty. arizzi, aruz, malm (ty. erz; se blyerts), av dunkelt ursprung: man har bl. a. tänkt på samband med lat. raudus, rūdus, malmstycke som mynt (jfr isl. rauði, myrmalm, under röd), jfr även sumer. urud, koppar; el. på lån från namnet på den för sina vapenfabriker bekanta etruriska staden Arretium. , Senare leden är ej suffixet -ug, utan innehåller, att döma av fgutn. ertaug o. fsv. örtögh, ett -au-; sannol. -tauᵹ- (till germ. *teu-han, draga, jfr isl. taug, rep, o. se tåg 2 o. töja), varav i starktonig stavelse fsv. -tögh o. i svagtonig fsv. -togh, -tugh. Alltså snarast: urnord. *arut(i)-tauᵹō, tråd av malm, koppar el. dyl. Om ljudutvecklingen jfr f. ö. Kock Sv. ljudhist. 1: 422. Ordet kan urspr. ej ha syftat på det först under konung Albrekt präglade myntet (tidigare betecknade det blott en viss myntenhet). Örtugar präglades senast under Johan III, men i kameralistisk anv. förekom ordet ännu o. 1650, o. namnes av Sven Hof 1753 jämte penning o. fyrk som en svensk ersättning för germanismen skärf. De i vissa uppslagsböcker meddelade uppgifterna, att förra leden innehåller isl. eir, koppar, o. den senare tigr (tugr), tiotal, äro båda av ljudhistoriska skäl lika oantagliga.
Ur Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (1922), via Språkbanken, med de vanligaste förkortningarna utskrivna.
örtug i Dalins ordbok 1850
örtug, m. 2.
- Fordom gångbart mynt, som gällde tredjedelen af ett öre.
Ur A. F. Dalin, Ordbok öfver svenska språket (1850-1853), via Språkbanken, CC BY. Stavningen är 1850-talets, och den digitaliserade texten kan ha läsfel.